Jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle hända. Det finns liksom inte. Jag tror inte på mirakel men kanske måste jag ändra på mig.

Min kära Fröken C är en tv-spelmotståndare av sällan skådat slag. Jag har försökt få henne att spela Tiger Woods golfspel till Wii och var bombsäker på att hon skulle fastna för det i och med Wiimotion+ (som gör kontrollen mer finkänslig), hennes golfintresse (8 i handikapp) och att hon inte haft tid att spela på riktigt det sista året. Men nej, det hjälpte föga och samma kväll insåg jag att tv-spel aldrig kommer att imponera på henne.

Men förra veckan fick jag fasen nypa mig själv i armen. Listen up:

”-Du, ska vi inte klämma av några banor på det där tv-spelet?”

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Skulle jag hurra rakt ut eller bara spela cool? Det blev något mittemellan. Men spelet som dragit igång en mindre revolution här hemma är såklart ”New Super Mario Bros. Wii.” Tillsammans sitter vi på nätterna som två tolvåringar på slumberparty och hoppar, springer och skjuter på de välkända sköldpaddorna. Vi är ganska bra och har kommit en bra bit in i värld fyra i co-op (båda samtidigt). Vi skrattar, svär och kämpar med rörmokarbröderna Mario & Luigi tills det kliar i ögonen.

Nä. Nu har jag inte tid med det här längre. Fröken C och de italienska hjältarna kallar!

För några år sedan så köpte jag och min gode vän Wushu ett Nintendo Wii tillsammans. Tanken var att vi skulle slå ihjäl lite tid med ett tv-spel om vi fick tråkigt när vi var ute och spelade i skärgården. Vi skulle spendera en stor del av sommaren borta och tyckte att det var en kanonidé.. När sommaren var över så hade vi inte kopplat in det en enda gång och hypen lade sig ganska snabbt. Allt slutade med att jag tog över vårdnaden av vår vita lilla klump.

Det händer att vi försöker dra ihop grabbkvällar och använda det. Sist så tog det oss 40 minuter att få igång Guitar Hero för vi tryckte på fel startknapp hela tiden. När vi väl fick igång det så tvingades vi att spela urdåliga Metallica solon på plastinstrument som inte synkade ordentligt. Not cool.

Jag har aldrig gett upp hoppet utan hela tiden hoppats att det ska vända och bli sådär kul som det var när man var barn, lika intressant och spännande som när jag satt hos mina vänner och bara tittade på när de spelade Zelda III. En gång satt vi så länge att jag helt glömde av att gå på toaletten, så när mamma ringde och ville ha ett svar på när jag skulle komma hem kissade jag ner mig i mina kompisars kök. Det var tider det.

Fan vet om inte de gamla goda tiderna är tillbaka! Igår sparkade jag och Torkka igång ”The Beatles Rockband” här hemma och frågan är om det inte är det perfekta spelet för popnördar som mig? Att spela baslinjen i ”I saw her standing there” är oändligt många gånger roligare än att möta Tom Morello och hans tråkiga gitarr-onani i Guitar Hero. Spelet synkar också fint med plastinstrumenten! Äntligen! Jag är fortfarande sjuk och tänker spendera dagen i The Fab Four’s tecken..

Men denna gång tänker jag hålla tätt.

Edit: Det är inte bara jag som ger tummen upp..