När hösten kommer så har jag alltid haft en liten ritual och härmed ska jag vara lite nostalgisk.
Så fort jag kunde styra musikanläggningen hemma i Hallsberg som barn, ja så länge har jag varit fast. De första tio åren i mitt liv så lyssnade jag endast på Per Gessle, Gyllene Tider och Roxette. Allt annat var crap. Så ofta som jag hade tid, när jag inte hade tid och även när jag sov så pågick det ett ständigt intag av poplåtar från Halmstad. Det finns bilder på mig när jag sover vid stereon med pappas feta hörlurar (som jag har för mig att jag senare klippte sönder i ett experiment), lyssnandes på något av Gessle’s projekt.
1983 så släppte Gessle sin första soloplatta som rätt och slätt heter Per Gessle. Jag var bara fyra år gammal men minns ändå när pappa kom hem ifrån jobbet med vinylen under armen. Gessle verkade frysa på framsidan och när man fällde upp skivan så fick man se en stor bild på PG, sittandes ensam på sitt rum med en gitarr. Han hade ett ganska litet rum för att vara så populär tyckte jag. Senare så förstod jag att detta var ett hotellrum och ännu senare så fick jag veta att det var ett hyrt hotellrum för en fotosession till skivan.
Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på albumet, men jag tror nog att jag skulle kunna spela och sjunga hela skivan rätt upp och ner med en gitarr i handen. Ganska nära sanningen i alla fall. Idag skulle jag säkert lyssna på skivan med andra öron än när jag hörde den första gången, men vid den där tidpunkten var man ju så nära ett oskrivet blad som man kunde komma.
Sida B inleds med ”Ledmotiv från Indiansommar” och efter det så tar den vid. Den absoluta höstlåten of all. ”Den öde stranden”. Texten om hur alla bereder sig för hösten, sommaren är borta och ”kvar är bara fiskaren med sitt garn” gav väldigt stora bilder i mitt lilla huvud och faktum är att jag fortfarande får samma känsla varje gång jag lyssnar på den. När jag lärde mig läsa några år senare så gick jag såklart till skivhyllan och läste genom alla skivkonvolut (utom de som var på det konstiga språket engelska). Då insåg jag att det inte alls var min stora idol som skrivit underverket..
..det var ju John Holm! Vem i %€%&# är nu det?!
En smärre chock för den sexåriga Gessle-fanatikern. Även om jag kanske kände mig lurad då så spelar det ingen roll idag. Gessle gör (i mina öron) en bättre version än originalet och Janne Bark brinner upp i det otroliga gitarrsolot på slutet. Ovädret som Bark sliter ur sig är en solklar fight mellan sommar och höst (hösten vinner på knock-out i slutet). Jag träffade Mr Bark i tonåren när han föreläste om musikindustrin för mig och några fjuniga tonåringar i Studiefrämjandets lokaler i Sydnärke. Jag satt tyst mest hela tiden och kunde knappt tro att det var sant att den där mannen som spelat in det där fantastiska solot (och dessutom hängt med Gessle!) stod framför mig. Mäktigt!
Nåväl. Ritualen ja. I kväll blåser det småspik ute, hösten är här för att stanna och fan vet om inte fiskaren är där ute, ensam med sitt garn. Sedan ‘83 så har jag gjort samma sak varje höst. I år blir det Spotify som hjälper mig. Nu ska jag lyssna på ”Den öde stranden”, minnas sommaren och mentalt förbereda mig för några månader av kyla och skitväder.
Här kan du göra samma sak. (Spotify länk.)
Mitt kärleksbarn tar med sig sommaren när hon far till stan..
