Värst vad folk och skräptidningarna gnäller över sponsrade bröllop. Aftonbladet sågar att El-giganten hade ett finger med i Wahlgren/Bagge’s kärleksdag och att Expressen fick köpa bildrättigheterna för 60000:-. Vad är det för fel på det? Jag önskar att alla hade möjlighet att få sina bröllop sponsrade! Jag struntar fullständigt i om det skulle stå Lidl på min inbjudan och jag skulle självklart kolla runt efter kompispriser på klädsel, underhållning och ringar den dagen det var dags att gå till altaret. Folk som gnäller över detta är bara avundsjuka för att de inte har samma kontakter eller möjligheter.

Om man nu ska gnälla på bröllop så finns det väl ett annat spektakel som går av stapeln i sommar. Där snackar vi sponsring direkt från svenska folket och vare sig man vill eller ej så har vi alla lagt några kronor på detta lilla jippo:

En konstig pil satt uppe i taket på hotellrummet i Dubai. I och med att den var grön så kändes det som någon form av nödutgång för lite mindre varelser. Fel fel.

Det var ju såklart en pil som hjälpte till att visa vilket håll Mecca ligger åt.. Smart hjälp åt dissorienterade araber som glömt kompassen hemma.





Smart värre!

Trots allt lidande som min visdomstand har gett mig så har jag ändå behandlat den som en kung genom åren. Visst, den har borstats och fått Listerine, men nu tänker jag framförallt på all fantastisk musik den har fått höra. Jag har ju ruskigt bra musiksmak och tanden har ju åkt snålskjuts och fått sig ett riktigt bra soundtrack samtidigt som den jobbat på nästa sattyg i min mun. Är det verkligen ett fint sätt att tacka för mat och husrum?!

Nu är den tiden över!

I natt tänker jag utsätta den utdragna visdomstanden för den absolut sämsta musiken jag kan tänka mig och jag har satt ihop en Spotify-playlist med några utan världens sämsta låtar som ska rulla på repeat. Om och om igen ska den få genomlida fruktansvärda sånger som till exempel ”Who let the dogs out”, ”Goodbye my lover”, ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” och ”Walk of life”. Undrar vem som är kaxig nu?!

Tanden får använda hörlurar så att jag själv slipper höra eländet eller bli störd i min skönhetssömn. Om man vill plåga sin egen visdomstand så finns den hemska Spotify-listan här. Om ni har tips på fruktansvärda låtar så säg gärna till!

De senaste åren så har jag haft problem med en visdomstand i underkäken. Titt som tätt så blir den inflammerad, käken svullnar upp, det blir svårt att äta och pga detta blir jag då även sk gubbsur. Jag har velat bli av med den i flera år och idag kom äntligen (?) dagen D då min elaka tand fick lämna min kropp för gott.

Ingreppet tog nästan en timme och läkarteamet körde verkligen all-in och täckte mig med en grön duk och en hel uppsjö av saxar och tänger gick åt. Hur som helst så gjorde det inte så farligt ont och nu i efterhand så är jag sjukt nöjd..

Jag tjatade på läkarna att de inte skulle slänga tanden och trots att de tittade lite konstigt på mig så gjorde de som jag sa. Det är ju trots allt min tand. De kanske tror att jag ska lägga den i ett glas vatten och hoppas på bättre tider, men nej nej. Jag har andra planer för min elaka lille vän..

Jag vet inte hur många gånger den här lille jäkeln har ställt till det för mig och jag tycker inte det är mer än rätt att den ska få igen för allt. Det är dags för payback. Som första vedergällning så ska tanden få sova ute på fönsterbläcket i natt. Det blir nog runt -7° ser det ut som just nu.

Sov gott tandjävel. I morgon har jag andra grymheter på gång. Muaaahahaha!!

Nja, det kanske var att ta i, men jag har i alla fall skaffat mig något som jag borde ha gjort för flera år sedan. Efter fyra veckor i buss och en något ohälsosam livsstil så var det nu hög tid att göra något åt hälsan och i veckan så skaffade jag mig ett årskort på ett lokalt gym. Jag är inte världens största sportfåne direkt, men jag känner för att bli lite piggare och jag har för mig att man var det när man höll igång förr.

Man har ju hört talats om otränade knubbisar (som jag) som kommer med nyinköpta gymkort och ska visa sig på styva linan, tar i för mycket och vaknar upp på sjukhuset efter överansträngning. Det lustiga är att jag faktiskt tänkte på det när jag gick dit första gången. Jag är ju smartare än så, trodde jag..

..men uppenbarligen så hade jag fel. Jag fick hybris när jag hamnade på löpbandet och självklart så klämde jag av en halvmil trots att jag inte sprungit på flera år..

Direkt efter mitt dumma infall så började mina knän sura ihop helt och jag fick hoppa hem i kylan. Nytränad och halt.. Jaja. Nu är allt bra igen och jag hoppas verkligen att jag orkar ta mig dit några gånger i veckan i framtiden.

Satsa inga pengar på det dock.

/Arne Tammer

Jag är ju som bekant ingen sportfantast trots att jag tittade på lite curling igår..

Trots detta så spelade vi på någon AIK-fest igår. Det var rätt grabbig stämning i lokalen och när vi gick upp på scenen så stod det några huliganer framme vid scenen och vrålade det något primitiva men ändock solklara budskapet: ”-Hata, hata, hata Göteborg!” Hur de kortklippta killarna helt plötsligt fick för sig att såga Lilla London har jag ingen aning om, men jag kunde bara inte hålla mig från att göra en grej av det.

Trots att jag fick spö förra helgen så verkar det som att jag inte lärt mig speciellt mycket av det.

På bred Göteborgsdialekt a la Leif Loket så basunerar jag ut:
”-God kväll allesammans! Va trevligt det är att få komma upp till storstan för att få spela lite musik!”

De snaggade testosteronbufflarna tystnade, stirrade på mig och såg ut som fågelholkar hela högen. En började veva med näven i luften men tog ner den när jag ljög om att jag var från city.

Senare på kvällen så träffade vi några av spelarna från fotbollslaget och de var väldigt trevliga. Jag bad om ursäkt och medgav att jag inte riktigt visste vilka de var, men önskade dem i alla fall lycka till 2010. De garvade och en av dem sa att man faktiskt inte kan ha koll på allt och jag kunde ju det där med musik i alla fall. Det var dessa killar vi snackade med. Snygg bild!

(Nya Josh Rouse får ge vika. Han har inte släppt något bra sedan Nashville ändå..)

Tyvärr så lockade värmen och sällskapet hemma för mycket efter att ha varit på turné i en månad, men det känns ändå väldigt bittert att ha missat fantastiska Linda Ström’s releasefest i måndags. Jag har lyssnat på Linda sedan hennes demos började ploppa upp på MySpace och äntligen så har hennes debut släppts och jag är helt såld.

Skivan rullar på repeat här hemma där jag går och njuter av ledigheten som någon form av hemmafru. (Hemmaman?)

Bästa spår (alla är bra, men om man är tvungen att välja):

Mexico
Hoppas
Alltid du

Jag kan ju ingenting om sport.

Jag kan verkligen ingenting.

Men ändå sitter jag nu och följer curling-finalen och tror att jag kan något.

Nu är jag hemma igen. Fyra veckor kändes ibland som fyra år, men när allt kommer omkring så har vi haft fantastiskt roligt. För min del blev det nästan 1000 mil på motorvägarna runt om i Europa och ska man gnälla på något så var det väl just det som gjorde att tillvaron blev aningen seg ibland, men tack och lov så var det ett svårslaget sällskap man spenderade tiden i bussen med!

Tyvärr så slutade avslutningsfesten med att fyra idiotiska bråkmakare överföll mig och mina vänner på vägen hem från ett uteställe i Slovenien. Jag fick mig en hård knytnäve i ansiktet och blev av med mina glasögon vilket kändes halvkul. Men alla i sällskapet fick utstå en del stryk och tjejen i vårt sällskap fick till och med en tand utslagen. Förövaren fick dock smaka på sin egen medicin för folket som såg på blev förbannade och spöade upp honom ordentligt. Samma kille som slog ut tjejens tand hamnade till slut på samma sjukhus som tjejen syddes på och folket som var med henne kände igen honom, de ringde polisen och han åkte dit.

Jag har aldrig fått spö innan. Jag är ingen bråkmakare och jag har heller aldrig varit intresserad av att slåss. Bättre fly än illa fäkta stämmer in bra på mig och jag kör på diplomati eller lägger benen på ryggen. Tyvärr så hjälpte inget denna gång. De hade bestämt sig och vi hann inte undan. Oprovocerat våld känns så otroligt onödigt.

I slutändan är det väl mest synd om slagsmålsidioter som är uppvuxna i en cementerad sandlåda och som måste ta till nävarna och knacka oskyldiga turister för att må bättre. Tänder och svullna kinder går att åtgärda, men trasiga själar tar garanterat längre tid att läka.