Nu är den tiden över!

I natt tänker jag utsätta den utdragna visdomstanden för den absolut sämsta musiken jag kan tänka mig och jag har satt ihop en Spotify-playlist med några utan världens sämsta låtar som ska rulla på repeat. Om och om igen ska den få genomlida fruktansvärda sånger som till exempel ”Who let the dogs out”, ”Goodbye my lover”, ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” och ”Walk of life”. Undrar vem som är kaxig nu?!

Eat this tandjävel! %#&!!

Ingreppet tog nästan en timme och läkarteamet körde verkligen all-in och täckte mig med en grön duk och en hel uppsjö av saxar och tänger gick åt. Hur som helst så gjorde det inte så farligt ont och nu i efterhand så är jag sjukt nöjd..

Jag tjatade på läkarna att de inte skulle slänga tanden och trots att de tittade lite konstigt på mig så gjorde de som jag sa. Det är ju trots allt min tand. De kanske tror att jag ska lägga den i ett glas vatten och hoppas på bättre tider, men nej nej. Jag har andra planer för min elaka lille vän..

Master of evil.

Sov gott tandjävel. I morgon har jag andra grymheter på gång. Muaaahahaha!!

Man har ju hört talats om otränade knubbisar (som jag) som kommer med nyinköpta gymkort och ska visa sig på styva linan, tar i för mycket och vaknar upp på sjukhuset efter överansträngning. Det lustiga är att jag faktiskt tänkte på det när jag gick dit första gången. Jag är ju smartare än så, trodde jag..

..men uppenbarligen så hade jag fel. Jag fick hybris när jag hamnade på löpbandet och självklart så klämde jag av en halvmil trots att jag inte sprungit på flera år..

Direkt efter mitt dumma infall så började mina knän sura ihop helt och jag fick hoppa hem i kylan. Nytränad och halt.. Jaja. Nu är allt bra igen och jag hoppas verkligen att jag orkar ta mig dit några gånger i veckan i framtiden.

Satsa inga pengar på det dock.

/Arne Tammer

Trots detta så spelade vi på någon AIK-fest igår. Det var rätt grabbig stämning i lokalen och när vi gick upp på scenen så stod det några huliganer framme vid scenen och vrålade det något primitiva men ändock solklara budskapet: ”-Hata, hata, hata Göteborg!” Hur de kortklippta killarna helt plötsligt fick för sig att såga Lilla London har jag ingen aning om, men jag kunde bara inte hålla mig från att göra en grej av det.

Trots att jag fick spö förra helgen så verkar det som att jag inte lärt mig speciellt mycket av det.

På bred Göteborgsdialekt a la Leif Loket så basunerar jag ut:
”-God kväll allesammans! Va trevligt det är att få komma upp till storstan för att få spela lite musik!”

De snaggade testosteronbufflarna tystnade, stirrade på mig och såg ut som fågelholkar hela högen. En började veva med näven i luften men tog ner den när jag ljög om att jag var från city.

Senare på kvällen så träffade vi några av spelarna från fotbollslaget och de var väldigt trevliga. Jag bad om ursäkt och medgav att jag inte riktigt visste vilka de var, men önskade dem i alla fall lycka till 2010. De garvade och en av dem sa att man faktiskt inte kan ha koll på allt och jag kunde ju det där med musik i alla fall. Det var dessa killar vi snackade med. Snygg bild!

Tyvärr så lockade värmen och sällskapet hemma för mycket efter att ha varit på turné i en månad, men det känns ändå väldigt bittert att ha missat fantastiska Linda Ström’s releasefest i måndags. Jag har lyssnat på Linda sedan hennes demos började ploppa upp på MySpace och äntligen så har hennes debut släppts och jag är helt såld.

Utan skyddsnät, utan gud. (Spotify-länk.)

Bästa spår (alla är bra, men om man är tvungen att välja):

Mexico
Hoppas
Alltid du

Jag kan verkligen ingenting.

Men ändå sitter jag nu och följer curling-finalen och tror att jag kan något.

Tyvärr så slutade avslutningsfesten med att fyra idiotiska bråkmakare överföll mig och mina vänner på vägen hem från ett uteställe i Slovenien. Jag fick mig en hård knytnäve i ansiktet och blev av med mina glasögon vilket kändes halvkul. Men alla i sällskapet fick utstå en del stryk och tjejen i vårt sällskap fick till och med en tand utslagen. Förövaren fick dock smaka på sin egen medicin för folket som såg på blev förbannade och spöade upp honom ordentligt. Samma kille som slog ut tjejens tand hamnade till slut på samma sjukhus som tjejen syddes på och folket som var med henne kände igen honom, de ringde polisen och han åkte dit.

Jag har aldrig fått spö innan. Jag är ingen bråkmakare och jag har heller aldrig varit intresserad av att slåss. Bättre fly än illa fäkta stämmer in bra på mig och jag kör på diplomati eller lägger benen på ryggen. Tyvärr så hjälpte inget denna gång. De hade bestämt sig och vi hann inte undan. Oprovocerat våld känns så otroligt onödigt.

I slutändan är det väl mest synd om slagsmålsidioter som är uppvuxna i en cementerad sandlåda och som måste ta till nävarna och knacka oskyldiga turister för att må bättre. Tänder och svullna kinder går att åtgärda, men trasiga själar tar garanterat längre tid att läka.

Shakeitphoto kan köpas för ynka sju spänn här.

Ibland blir det dock svårt att förklara sig och att hitta orden. Matingredienser, kroppsdelar och sjukdomar kan till exempel få mig att börja stamma likt en tysk som aldrig sett Brad Pitt i en film där han inte pratar tyska. Typ. Det händer inte bara mig. En av våra sköna svenska musikanter försökte få fram ordet ”karies” i en diskussion om snus med en av symfonikerna. ”-You know, caries?” Nope, det gick inte fram. Han fortsatte med att förklara på ett väldigt bra sätt vad han menade, utan resultat. ”-Dental problems? The things that attacks your teeth?”. Fortfarande noll. I lätt frustration så höjer han tonen, ler och dräper ur sig:

”-YOU KNOW, KARIUS & BAKTUS FOR FUCK’S SAKE!?”

Världsklass.

Symfonikern undrar nog fortfarande.