De senaste månaderna så har jag repeterat i min ensamhet och jobbat på att trycka in en hel del ABBA-musik i min något trögtänkta skalle. I helgen så var det äntligen dags att få köra skarpt och hänga på i ”ABBA – The show” som jag nu är ute med på europaturné i en månad framöver.

Vi har varit ute några dagar och avverkat ett par konserter i Tyskland, Schweiz, Belgien och Tjeckien. Schemat är hektiskt och vi klämmer av en hel del mil på autobahn varje dag, äter tysk truckerfood och uppfinner nya sovställningar i bussen. På scen har jag på mig en panikinköpt peruk, platåskor och autentiska Ulveaus-kläder som sitter lagom bra på min knubbiga kropp. Bildbevis kommer.

Jag har börjat försöka mig på att snacka lite tyska på scen. Jag är oförskämt dålig på språket trots att jag har haft möjligheten att lära mig det ordentligt genom åren på tyska kryssare och alla besök i det stora landet. Med min otur så kan det ju bli helt fel och det är läskigt & ocoolt att dribbla bort sig i mellansnack. Vi diskuterade klassiska felsägningar tidigare idag och vår eminenta bassist Majsan berättade om när han gigade med ett band i Peking och deras sångare försökte sig på lite kinesiska mellan låtarna. Han slant med tungan och vrålade att ”de gillade alla kossor i Kina”. Publiken hade tydligen blivit helt knäpptyst och en representant från skivbolaget fick rädda det hela genom att ta en mick och förklara för de förbryllade kineserna att han menade ”kvinnor” och inte ”kossor”. Humor!

En annan klassiker var när min gode vän Bichy drog av en lovesong och uppmanade publiken i Tyskland att ta fram brandsläckarna när han i själva verket skulle säga tändare.

Avslutningsvis så kan jag ju inte låta bli att ta upp ett av mina egna misstag: Vi spelade med Wallmans på turné på en stor stadsfestival, stämningen var på topp, jag sjöng ”Vindarna viskar mitt namn” för några tusen glada norrlänningar och i breaket innan höjningen så vrålade jag ”Piteåååååå!!” för att tagga piteborna. Ett vanligtvis lyckat drag men just denna kväll så såg publiken ut som arga fågelholkar och jublet uteblev.

Kanske var det för att vi befann oss i Sundsvall.