Jag tillhör nog inte målgruppen som folket bakom ”Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” ska försöka tjäna pengar på. Det gör sannerligen inte Fredrik Strage heller!

Alla i min generation lekte med Star Wars figurer. Min systers grabb har börjat digga Star Wars med och han kan namnen på de flesta figurerna vilket värmer i mitt jedi-hjärta.

Något som däremot inte värmer lika gott är en film som jag har missat helt. Tack och lov kanske jag ska tillägga. Jag har tydligen inte sett alla Star Wars-rullar.. När George Lucas och de andra lirarna höll på att spela in ”Rymdimperiet slår tillbaka” så var man rädd att folk skulle glömma bort Luke och hans kamp mot sin elaka farsa. Man löste det hela genom att spela in en julspecial som bara har sänts en gång (i november 1978). The Star Wars Holiday Special (Stjärnornas krig och fred) är tydligen en av de största kalkonerna som världen har skådat. Jag googlade lite på skoj och läste recensioner med lines som ”This is without a doubt the most horrific thing I have ever witnessed on screen and I’ve seen Howard the Duck!” och ”It’s been 25 years since CBS hoisted this unholy nightmare on the American public and in that time I had never seen it until last night and oh my lord I could have gone another 25, 40, 50, 300 years without ever having it drilled into my brain a second time.” Extremt roligt!

George Lucas ska visst ha sagt att han skulle vilja få tag på alla exemplar av filmen och slå sönder dem med en slägga. Jag förstår honom. Stackarn. Tyvärr så hittade någon skön typ originalbanden någon gång på 90-talet och filmen florerar runt på nätet sedan dess.

Spana in när Leia tar ton:





Om man gillar självplågeri och samtidigt vill ödsla bort två timmar av sitt liv så kan man titta på hela eländet här:




Hoppas att syrrans grabb aldrig får se detta. Då lär han ju klippa sönder varenda Star Wars-gubbe. May the force be with me så att det aldrig sker.

När man var liten så var ju chokladkalendern helig, mystisk och en självklar del i december. Jag tillhörde dem som kunde hålla mig från att smygäta upp den trots att man lätt kunde dölja det genom att stänga luckan. Min kusin tillhörde inte den sorten. När han var på besök så åt han upp självaste nr 24 ur min systers kalender och tredje världskriget utbröt i huset. Min syster blev såklart helt bestört och tårarna sprutade pga hans glupska skändande. Allt slutade dock lyckligt med att hon fick en hel chokladkaka som tröst och även fast vi var små så insåg ju vem som helst att hon blev den stora vinnare i juldramat.

Häromdagen så såg jag en chokladkalender inne i någon affär. Jag höll i den och tittade lite nostalgiskt, fick lite julfeeling men glömde av allt när jag till min stora förvåning fick se priset. Femton spänn!! Snacka om valuta för pengarna! En av de viktigaste beståndsdelarna för kunna genomlida den långa väntan till dopparedan kostar tamigfasen mindre än en dubbel cheeseburgare! Hade man haft lite mer koll som barn så hade man väl skramlat ihop veckopengen och inhandlat 10st. Frågan är väl om man hade orkat frukosten då.

Se och lär:

Min gode vän Micke jobbade tidigare med radio och skivbolag. Under hans år där så dök det upp vadderade kuvert titt som tätt i brevlådan, ibland flera gånger i månaden. Blandband, cd-skivor, biljetter, ja allt möjligt kul kunde dyka upp och tack vare honom så breddade jag min något trångsynta musiksmak till det bättre och det är jag honom evigt tacksam för. Idag sprang jag in i en skiva som jag fick av Micke i slutet av 90-talet och som jag glömt att lyssna på i flera år:

Teenage Fanclub’s ”Songs from Northern Britain” är en stämsångsfylld pärla som luktar lite Eagles och The Byrds. Väldigt välspelat och lite smågubbigt=bra! Hela konvolutet består av fantastiska bilder som bandet själva har tagit och som passar perfekt ihop med musiken. Idag så lyssnar man ju på det mesta via dator/iPod, så man missar det där med fina omslag. Trist. Detta är egentligen en skiva som man ska slå på när våren är på väg in, men kanske värmer den någon i den bistra vintertiden som nu står för dörren.

Bästa spår:

Ain’t That Enough (Det står dock Jesus i Spotify. Fel fel.)
I Don’t Want Control of You
Start Again

Höstens konserthusturné med Elvis Forever runtom i Schweden har varit väldigt lyckad! Vi har haft oförskämt bra publik och bra publiksiffror i stort sett överallt. Elvisarna har gjort ett strålande jobb och bandet har spelat lika bra kväll efter kväll. Jag är väldigt glad över att få ha varit med. Dessvärre så har ju allt ett slut och i nästa vecka så har vi spelat klart för denna gång.

Häromdagen så var det ett gäng asiater och tittade på konserten. De är visst intresserade av att ta över produktionen till Kina. Om det nu blir av så lovade jag folket i logen att jag skulle träna kampsport med någon gammal ninja som lärare där borta. Det var kanske lite väl mycket lovat känner jag nu i och med att jag i vanliga fall inte ens kan försvara mig mot en förbannad sexåring.

En recension av Elvis Forever: NSD
En arg Gävlebo: En stor tistel..

Jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle hända. Det finns liksom inte. Jag tror inte på mirakel men kanske måste jag ändra på mig.

Min kära Fröken C är en tv-spelmotståndare av sällan skådat slag. Jag har försökt få henne att spela Tiger Woods golfspel till Wii och var bombsäker på att hon skulle fastna för det i och med Wiimotion+ (som gör kontrollen mer finkänslig), hennes golfintresse (8 i handikapp) och att hon inte haft tid att spela på riktigt det sista året. Men nej, det hjälpte föga och samma kväll insåg jag att tv-spel aldrig kommer att imponera på henne.

Men förra veckan fick jag fasen nypa mig själv i armen. Listen up:

”-Du, ska vi inte klämma av några banor på det där tv-spelet?”

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Skulle jag hurra rakt ut eller bara spela cool? Det blev något mittemellan. Men spelet som dragit igång en mindre revolution här hemma är såklart ”New Super Mario Bros. Wii.” Tillsammans sitter vi på nätterna som två tolvåringar på slumberparty och hoppar, springer och skjuter på de välkända sköldpaddorna. Vi är ganska bra och har kommit en bra bit in i värld fyra i co-op (båda samtidigt). Vi skrattar, svär och kämpar med rörmokarbröderna Mario & Luigi tills det kliar i ögonen.

Nä. Nu har jag inte tid med det här längre. Fröken C och de italienska hjältarna kallar!