I somras blev det en tur till Slovakien. Vi spelade på någon musikfestival som kryddades med regn och ett jäkla blåsväder. Folk försökte få till lite Woodstock-stämning, men det gick väl sådär om man ska vara ärlig. När vi var klara så var klockan en bra bit efter 0:00 och vi skulle inte hinna med att titta in på festivalens egna efterfest, så i stället tog vi oss hem till hotellet som låg några mil bort.

Väl på hotellet så hölls det en slovakisk bröllopsfest! Folk firade och stämningen var på topp. Ett lagom dåligt men välklätt dansband spelade sequencer-hits och de flesta deltagare var kvar, trots att klockan var 3:00 på natten. Jag ville såklart joina in och dansa hela natten lång, men mina medmusikanter var inte inne på samma linje.. Efter ett tag tog jag dock mod till mig, gick in i festlokalen själv, ställde mig på dansgolvet och då kom den.. Perfekt timing. Det kunde inte bli bättre. Låten som jag trodde man bara fick höra på white-trash campingar under 80-talet hemma i Sverige. Låten som alla kan dansa till, gammal som ung, svensk som slovak. Europas floorfiller nummer ett:

Fågeldansen.

Runt omkring mig så bildar alla bröllopsgäster en ring och börjar dansa loss med de välbekanta rörelserna. Jag kör till en början solodans i mitten. Euforin flödar och jag har nog inte dansat så intensivt sedan jag slutade på Dansforum för 300 år sedan. Slovakerna är fulla och glada, svetten sprutar och bandet fejkade med sina instrument till inspelningen. Värsta tyrolerfesten! Jag snurrar runt med kvinnor och män, gammal som ung. När låten tar slut så tackar bandet för sig, jag frågar dem om man kan få jamma lite med dem, men de vill gå hem och förstår nog inte riktigt vad jag menar. Sekunder senare så kommer en man fram till mig och ber mig vänligen men bestämt att lämna festen för att den var privat. Jag bad om ursäkt och förklarade att jag tvärsäker på att det var en konsert för allmänheten, trots att bröllopstårtan och presentbordet stod bredvid mig. Medan mannen och jag gick mot utgången så berättade jag att jag och mina vänner hade spelat på festivalen utanför stan och att vi kom ända från Schweden – The land of IKEA. Det imponerade inte alls. Jag fick gå ut till mina vänner som halvsov i hotellets lobby. Trummisen i gänget fick en skrattattack som höll i sig farligt länge och kunde inte prata pga mitt dansande. Stämningen var på topp trots att jag blivit utslängd.

Efter några minuter så öppnas dörren in till festen igen och mannen kommer nu ut med några vänner. Snacket om musik och IKEA verkade gått hem för nu var vi alla mer än välkomna in till festen! Vi gav brudparet en flaska sprit (som vi plockat med från vår loge) som gåva och de i sin tur började hälla upp shots till oss. Vissa pratade hygglig engelska och alla pratade brett och stort om deras utsökta sprit som vi var mer eller mindre tvungna att testa. Vad den nu hette minns jag inte, men tänk Er extremt dåligt hembränt med päron-essens i. Jag får rysningar bara jag tänker på det, trots att jag inte är någon vidare finsmakare.

Vid det här laget så hade alla i bandet utom jag och vår trummis gått och lagt sig. Men trummisen kommer på en briljant idé som jag såklart hängde på. Här skulle det trubaduras för våra nyfunna öst-polare! Jag sprang upp till mitt rum och hämtade min stackars gitarr, körde önskemål, blev ihälld otjänlig päronsnaps och slovakerna sjöng och skrålade. Klockan var över fyra på morgonen men det nya kompisgänget vrålade hits på hits. Efter någon timme så slängde hotellet ut oss och vi blev ombedda att sluta sjunga. Festen fortsatte ute på någon terass och där ute så lärde jag de slovakiska männen att män kan kramas (och hur man bör göra).

De måste ju ha trott att vi kom från yttre rymden. Men faktum var att vi faktiskt vände en fest som var på väg att ta slut och förhoppningsvis så kramas männen i Slovakien på rätt sätt nu. Love is all you need.

Kram.