Bland mina vänner är det ingen större hemlighet att jag är ett stort fan av stark mat och överkryddade snacks. En gång började jag småtjafsa med en servitör på en Indisk restaurang när jag inte fick beställa någon vindaloo-rätt, den skulle nämligen vara för stark för mig. Men envis och jobbig som jag är så fick jag till sist min mat och åt också upp nästan allt. Det blev ett lätt världskrig i magen på kvällen men det fick det vara värt.

Ost är också något som jag gärna frossar i mig. När vi har vårt Gubbdagis så heter jag helt enkelt Ost, som en hyllning kan man säga.

När jag och Fröken Carlsson har hemmakväll så smaskas det gärna lite chips. Chips är livet.

Nyss så stannade bussen, som är på väg ner för premiär i Jönköping, till vid en kiosk i Södertälje. Jag yrade in för att köpa en tidning och slängde ett getöga mot godishyllan. Där fanns den. Jag var tvungen att nypa mig i armen. Detta måste ju bara vara för gott för att vara sant? Alla tre i en och samma förpackning?! Hjärtat slog frivolter. Gud hör bön. Är inte detta det bästa av alla världar:

För bra för att vara sant.

I somras blev det en tur till Slovakien. Vi spelade på någon musikfestival som kryddades med regn och ett jäkla blåsväder. Folk försökte få till lite Woodstock-stämning, men det gick väl sådär om man ska vara ärlig. När vi var klara så var klockan en bra bit efter 0:00 och vi skulle inte hinna med att titta in på festivalens egna efterfest, så i stället tog vi oss hem till hotellet som låg några mil bort.

Väl på hotellet så hölls det en slovakisk bröllopsfest! Folk firade och stämningen var på topp. Ett lagom dåligt men välklätt dansband spelade sequencer-hits och de flesta deltagare var kvar, trots att klockan var 3:00 på natten. Jag ville såklart joina in och dansa hela natten lång, men mina medmusikanter var inte inne på samma linje.. Efter ett tag tog jag dock mod till mig, gick in i festlokalen själv, ställde mig på dansgolvet och då kom den.. Perfekt timing. Det kunde inte bli bättre. Låten som jag trodde man bara fick höra på white-trash campingar under 80-talet hemma i Sverige. Låten som alla kan dansa till, gammal som ung, svensk som slovak. Europas floorfiller nummer ett:

Fågeldansen.

Runt omkring mig så bildar alla bröllopsgäster en ring och börjar dansa loss med de välbekanta rörelserna. Jag kör till en början solodans i mitten. Euforin flödar och jag har nog inte dansat så intensivt sedan jag slutade på Dansforum för 300 år sedan. Slovakerna är fulla och glada, svetten sprutar och bandet fejkade med sina instrument till inspelningen. Värsta tyrolerfesten! Jag snurrar runt med kvinnor och män, gammal som ung. När låten tar slut så tackar bandet för sig, jag frågar dem om man kan få jamma lite med dem, men de vill gå hem och förstår nog inte riktigt vad jag menar. Sekunder senare så kommer en man fram till mig och ber mig vänligen men bestämt att lämna festen för att den var privat. Jag bad om ursäkt och förklarade att jag tvärsäker på att det var en konsert för allmänheten, trots att bröllopstårtan och presentbordet stod bredvid mig. Medan mannen och jag gick mot utgången så berättade jag att jag och mina vänner hade spelat på festivalen utanför stan och att vi kom ända från Schweden – The land of IKEA. Det imponerade inte alls. Jag fick gå ut till mina vänner som halvsov i hotellets lobby. Trummisen i gänget fick en skrattattack som höll i sig farligt länge och kunde inte prata pga mitt dansande. Stämningen var på topp trots att jag blivit utslängd.

Efter några minuter så öppnas dörren in till festen igen och mannen kommer nu ut med några vänner. Snacket om musik och IKEA verkade gått hem för nu var vi alla mer än välkomna in till festen! Vi gav brudparet en flaska sprit (som vi plockat med från vår loge) som gåva och de i sin tur började hälla upp shots till oss. Vissa pratade hygglig engelska och alla pratade brett och stort om deras utsökta sprit som vi var mer eller mindre tvungna att testa. Vad den nu hette minns jag inte, men tänk Er extremt dåligt hembränt med päron-essens i. Jag får rysningar bara jag tänker på det, trots att jag inte är någon vidare finsmakare.

Vid det här laget så hade alla i bandet utom jag och vår trummis gått och lagt sig. Men trummisen kommer på en briljant idé som jag såklart hängde på. Här skulle det trubaduras för våra nyfunna öst-polare! Jag sprang upp till mitt rum och hämtade min stackars gitarr, körde önskemål, blev ihälld otjänlig päronsnaps och slovakerna sjöng och skrålade. Klockan var över fyra på morgonen men det nya kompisgänget vrålade hits på hits. Efter någon timme så slängde hotellet ut oss och vi blev ombedda att sluta sjunga. Festen fortsatte ute på någon terass och där ute så lärde jag de slovakiska männen att män kan kramas (och hur man bör göra).

De måste ju ha trott att vi kom från yttre rymden. Men faktum var att vi faktiskt vände en fest som var på väg att ta slut och förhoppningsvis så kramas männen i Slovakien på rätt sätt nu. Love is all you need.

Kram.

När jag var sexton år gammal så gick jag i nian. Som alla klasser gör (gjorde i allafall?) så samlade även vi ihop en hel del pengar för att kunna ge oss iväg på en resa till utlandet. Det viktigaste var väl egentligen att få åka till ett land med slappa åldersgränser så att man kunde dricka alkohol på riktigt, i stället för att behöva smyga för de där hemma. Detta var dock inget problem för mig för på den tiden så var jag fast besluten om att bli absolutist och att hålla mig borta från alkoholens förödande bana. Det beslutet gick åt helvete strax innan jag fyllde arton, men det var en fin tanke i alla fall. Nåväl.

Vi for till Tyskland och istället för att bränna mina pengar på sprit så spenderade jag mina pengar på skivor. Jag hade sett Gene på MTV och tyckte att det lät intressant. På vinst och förlust så köpte jag deras debut, Olympian, men blev lite besviken när jag kom hem till stereon. Skivan fick ligga och damma i några veckor, men efter ett tag så gav jag den ett försök till. Det skulle troligen inte hända idag då man lyssnar på Spotify, tycker antingen att det är bra och lyssnar vidare eller tycker att det var sådär och sedan behåller man den uppfattningen resten av livet. På den gamla tiden så var ju en skiva 1/5 av ens månadsinkomst och man hade ju helt enkelt inte råd att bara låta en skiva ligga ospelad. Det ni ungdomar! Så gammal är jag.

Jag har slagit ihop en liten Spotify-lista med några av Gene’s bästa stunder. Gene – Best of (according to Zwan).

Bandet finns tyvärr inte längre. Kanske var det lika bra för de senaste plattorna höll inte så hög klass, men vissa guldkorn finns. Hoppas att man glädjer någon där ute i höstmörkret.

Jag har haft lite strul med sidan och dess widgets. På bana fem dök Mattias upp på sin vita springare och minuter senare så var alla problem borta! Det fick bli ett nytt tema som är lite mer lättjobbat.

Nu när man har en så pass fin blogg så måste man ju uppdatera den. I’m on it. Bums.

Stort tack Mattias!

Missa inte han och hans band Six Figure Transatlantic. (Som jag ska få äran att hoppa in i om några veckor! 25/11. Southside, Zinkensdamm.)

Jag blev varnad. Jag trodde inte på olyckskorparna, men nu är den här. Krisen. The Crisis!

Jag snackar inte om den där svininfluensan eller om H5N1. Nää, värre! Bloggtorkan!
Det går undan att blogga i början, men sedan blir det stopp.

Jag skyller på att det inte händer så mycket kul att skriva om just nu. Visst, ett svart/gult fotbollslag har vunnit, det är allmän hets om svininfluensan och de snikna gubbarna försöker göra rätt för sig. Men jag är inte insatt, så jag lägger mig inte i det där.

Som jag skrev tidigare så är jag inne i en repperiod just nu och när den är över och vi beger oss ut på vägarna i Schweden så hoppas jag på mer sköna inputs och syner där ute i landet. I nuläget sitter jag knappt vid datorn och det har inte hänt sedan 1999. Läskigt. Jag håller kanske på att bli vuxen. Nää. Fan heller. Detta är ju fortfarande hur kul som helst.