Bland mina vänner är det ingen större hemlighet att jag är ett stort fan av stark mat och överkryddade snacks. En gång började jag småtjafsa med en servitör på en Indisk restaurang när jag inte fick beställa någon vindaloo-rätt, den skulle nämligen vara för stark för mig. Men envis och jobbig som jag är så fick jag till sist min mat och åt också upp nästan allt. Det blev ett lätt världskrig i magen på kvällen men det fick det vara värt.

Ost är också något som jag gärna frossar i mig. När vi har vårt Gubbdagis så heter jag helt enkelt Ost, som en hyllning kan man säga.

När jag och Fröken Carlsson har hemmakväll så smaskas det gärna lite chips. Chips är livet.

Nyss så stannade bussen, som är på väg ner för premiär i Jönköping, till vid en kiosk i Södertälje. Jag yrade in för att köpa en tidning och slängde ett getöga mot godishyllan. Där fanns den. Jag var tvungen att nypa mig i armen. Detta måste ju bara vara för gott för att vara sant? Alla tre i en och samma förpackning?! Hjärtat slog frivolter. Gud hör bön. Är inte detta det bästa av alla världar:

För bra för att vara sant.