Genom åren så har det blivit en hel del spelande på våra kära så kallade finlandsbåtar. Det sista året så har det avtagit nästan helt, men innan dess så var det en riktigt bra inkomst för en frilansmusiker som jag. På dessa skutor så har jag träffat vänner för livet, spelat på tok för långa kvällar, nattsuddat och självklart sett en hel del fyllleskallar. Det rederiet som vi spelat mest för skall inte ha band från Sverige eller Finland längre. Ett flertal orkestrar från Öst-Europa har gått i maskopi och dealat till sig alla gig från och med 2010 genom att halvera lönerna. Det blir inte många kronor om dagen det. Speciellt inte när man spelar sex (!!!) set på en kväll. Galet. Musikerförbundet?

För att summera tiden på båtarna så tänkte jag härmed dra till med en klassisk tabbe som jag själv slog till med för några år sedan:

I början av vår tid på båtarna så kunde det vara väldigt mycket folk ombord. Vissa kvällar var det konsertstämning och vi gjorde så gott vi kunde för att glädja de förfriskade passagerarna. Vi kom bland annat över en Elvis-kostym och med den som förklädnad så blev det allt från obscena danssolon till joddling. Det funkade ganska bra emellanåt men cheferna gnällde att det fanns barn i publiken så vi fick tona ner det hela. Jag fick bland annat sluta med helikopter-mick-tricket som jag lärt mig av Chris. Trist. Jag hade även fått för mig att en stagedive var en stämningshöjare trots att jag i vanliga fall är en riktig fegis.

Denna kväll, som vi nu ska få bevittna, gick inte riktigt som det var tänkt. Av någon anledning så var det en massa amerikanska studenter ombord och de festade loss ordentligt. Vi blev taggade och jag fick för mig att visa jänkarna hur tuffa och hårda ett svenskt/finskt coverband kan vara. Det finns fler balla svenskar än Dolph Lundgren, typ. Hybris deluxe. Detta blir något att visa för barnbarnen:

Det ser ju ut som att jag bryter nacken, men på något sätt så lurade jag döden och blev för första och enda gången i mitt liv smidig som en katt och landade på rygg (Hmm.. en katt som landar på rygg?). Jag landade som ett kryss på marken och ser ett gäng jänkare som tittar oroligt på den lille sångaren med mopedmustasch. Jag körde klassikern: vickade först på tårna, sedan benen osv tills jag insåg att jag faktiskt klarat mig utan att bryta ryggen. För att hålla uppe fasaden för våra vänner i väst så var jag ju tvungen att hoppa upp och slå av bandet.

Nuförtiden så har jag fått mitt fega förnuft tillbaka. Aldrig mer en stagedive.

Tack och förlåt, finlandsbåt.