Min kära sambo, Fröken Carlsson, gillar tv-programmet ”Ensam mamma söker”. Jag sitter mest i rummet bredvid och snappar upp en del av innehållet, men framförallt musiken. Den som satt musiken till det programmet är ett geni! Alla låtar är sköna chicksongs som ändå inte är helt sönderspelade. Perfekta stämningshöjare för kvinnor i 25-40 års åldern som vill följa några sugna mammor när de trånar efter unga hantverkare i hålor runt om i svearike.

Men nu ska vi inte snacka musik.

En av mammorna myntade ett nytt uttryck nyss. Mamman fick träffa någon ny singelkille som vill bli plastfarsa och uppenbarligen så tyckte hon att han var en riktig hunk. Listen up:

”-Jag skulle kunna ta han och hångla med han direkt alltså, jag fick världens ståtrosa.”

Ståtrosa?! Svenska Akademien, hjälp!

Det påminner mig om när en god vän var ute och körde någon show på en finlandsbåt (fan vad jag tjatar om finlandsbåtar!!). En finlandssvensk dam i besättningen hade sett showen ett flertal gånger och en kväll så tog hon mod till sig och smygraggade lite på min vän. På grov finlandssvenska så myntar hon den nu klassiska raggningsrepliken:

”-Du, när du sör det dära Elvis-nummret, då blir det skum i trosan..”

Det funkade inte på min vän.

Det har varit lugnt på bloggen ett tag. Det har jobbats en hel del och om det inte har jobbats så har det repeterats. I höst så är jag med i Elvis Forever som kommer att köras lite här och var i Sverige och i januari så blir det en europaturné med ABBA-the show. Grymt kul! En hel del låtar som skall sättas..

För att lätta på stämningen så skulle jag härmed vilja visa upp den största elektriker-springan som världen någonsin har skådat. Bilden är suddig, men den togs i all hast när fyllot som bjöd på denna show slank förbi med buller och brak på en finlandsbåt för ett tag sedan. Han var jätteglad och en riktig hardcore raggare. Då ska det tydligen se ut så här:

Genom åren så har det blivit en hel del spelande på våra kära så kallade finlandsbåtar. Det sista året så har det avtagit nästan helt, men innan dess så var det en riktigt bra inkomst för en frilansmusiker som jag. På dessa skutor så har jag träffat vänner för livet, spelat på tok för långa kvällar, nattsuddat och självklart sett en hel del fyllleskallar. Det rederiet som vi spelat mest för skall inte ha band från Sverige eller Finland längre. Ett flertal orkestrar från Öst-Europa har gått i maskopi och dealat till sig alla gig från och med 2010 genom att halvera lönerna. Det blir inte många kronor om dagen det. Speciellt inte när man spelar sex (!!!) set på en kväll. Galet. Musikerförbundet?

För att summera tiden på båtarna så tänkte jag härmed dra till med en klassisk tabbe som jag själv slog till med för några år sedan:

I början av vår tid på båtarna så kunde det vara väldigt mycket folk ombord. Vissa kvällar var det konsertstämning och vi gjorde så gott vi kunde för att glädja de förfriskade passagerarna. Vi kom bland annat över en Elvis-kostym och med den som förklädnad så blev det allt från obscena danssolon till joddling. Det funkade ganska bra emellanåt men cheferna gnällde att det fanns barn i publiken så vi fick tona ner det hela. Jag fick bland annat sluta med helikopter-mick-tricket som jag lärt mig av Chris. Trist. Jag hade även fått för mig att en stagedive var en stämningshöjare trots att jag i vanliga fall är en riktig fegis.

Denna kväll, som vi nu ska få bevittna, gick inte riktigt som det var tänkt. Av någon anledning så var det en massa amerikanska studenter ombord och de festade loss ordentligt. Vi blev taggade och jag fick för mig att visa jänkarna hur tuffa och hårda ett svenskt/finskt coverband kan vara. Det finns fler balla svenskar än Dolph Lundgren, typ. Hybris deluxe. Detta blir något att visa för barnbarnen:

Det ser ju ut som att jag bryter nacken, men på något sätt så lurade jag döden och blev för första och enda gången i mitt liv smidig som en katt och landade på rygg (Hmm.. en katt som landar på rygg?). Jag landade som ett kryss på marken och ser ett gäng jänkare som tittar oroligt på den lille sångaren med mopedmustasch. Jag körde klassikern: vickade först på tårna, sedan benen osv tills jag insåg att jag faktiskt klarat mig utan att bryta ryggen. För att hålla uppe fasaden för våra vänner i väst så var jag ju tvungen att hoppa upp och slå av bandet.

Nuförtiden så har jag fått mitt fega förnuft tillbaka. Aldrig mer en stagedive.

Tack och förlåt, finlandsbåt.

Jag var hos frisören häromdagen, en pratglad kille från Iran som hellre skulle vilja pilla på sin mobiltelefon än att klippa tråkiga Svenssons hela dagarna. Han påpekade att det började bli lite tunt uppe på mitt huvud. Jag svarade småsurt att jag hört det från en annan frisör för något år sedan. Egentligen så varken ser eller känner jag någon skillnad men kanske har de rätt. Det gör mig inte så hemskt mycket faktiskt. Jag får väl börja köra med keps, som Plura. Plura är stenhård.

Jag vet inte, men kanske var det på grund av detta samtal som jag idag tittade lite extra på en viss reklam som med jämna mellanrum dyker upp i t-banetågen. Ni har nog alla sett den. Det är en klassisk ”före och efter” bild med någon text som upplyser alla tunnhåriga män att höra av sig för att få sitt hår/liv tillbaka. På bilderna ser man en riktigt hårig och nöjd man med stureplanshockey-frisyr och nere i högra hörnet ser man hur olycklig och tunnhårig han var innan han konsulterade hårexperterna.

Har någon tittat lite extra på dessa bilder?

Jag vet inte om jag kommer med ett scoop här. Kanske är jag elak, förlåt mig. Kanske är det så att mina ögon ballat ur helt nu när jag skaffat glasögon. Men är jag den enda i hela Stockholm som ifrågasätter detta? Ta en titt: (Klicka för att förstora.)

Är detta verkligen samma man?! Gör håret verkligen så mycket på oss män? I mina ögon så ser de inte ens ut att vara släkt. På sin höjd är de grannar. Vi ska ta en extratitt på den olycklige mannen nere i det högra hörnet.

(Bilderna blev lite suddiga för jag fick bara en chans på mig att fota. Det fanns folk i vagnen och jag orkade inte med att verka besatt av en hockeyfrisyr.)

Känner någon till sanningen? Känner någon killen/killarna? Kan någon bevisa att jag har fel? Guilty until proven innocent säger jag. Ture Sventon, kom fram. Jag bjuder på kuren om du löser fallet.

Ingen lär känna igen dig efter.

När hösten kommer så har jag alltid haft en liten ritual och härmed ska jag vara lite nostalgisk.

Så fort jag kunde styra musikanläggningen hemma i Hallsberg som barn, ja så länge har jag varit fast. De första tio åren i mitt liv så lyssnade jag endast på Per Gessle, Gyllene Tider och Roxette. Allt annat var crap. Så ofta som jag hade tid, när jag inte hade tid och även när jag sov så pågick det ett ständigt intag av poplåtar från Halmstad. Det finns bilder på mig när jag sover vid stereon med pappas feta hörlurar (som jag har för mig att jag senare klippte sönder i ett experiment), lyssnandes på något av Gessle’s projekt.

1983 så släppte Gessle sin första soloplatta som rätt och slätt heter Per Gessle. Jag var bara fyra år gammal men minns ändå när pappa kom hem ifrån jobbet med vinylen under armen. Gessle verkade frysa på framsidan och när man fällde upp skivan så fick man se en stor bild på PG, sittandes ensam på sitt rum med en gitarr. Han hade ett ganska litet rum för att vara så populär tyckte jag. Senare så förstod jag att detta var ett hotellrum och ännu senare så fick jag veta att det var ett hyrt hotellrum för en fotosession till skivan.

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på albumet, men jag tror nog att jag skulle kunna spela och sjunga hela skivan rätt upp och ner med en gitarr i handen. Ganska nära sanningen i alla fall. Idag skulle jag säkert lyssna på skivan med andra öron än när jag hörde den första gången, men vid den där tidpunkten var man ju så nära ett oskrivet blad som man kunde komma.

Sida B inleds med ”Ledmotiv från Indiansommar” och efter det så tar den vid. Den absoluta höstlåten of all. ”Den öde stranden”. Texten om hur alla bereder sig för hösten, sommaren är borta och ”kvar är bara fiskaren med sitt garn” gav väldigt stora bilder i mitt lilla huvud och faktum är att jag fortfarande får samma känsla varje gång jag lyssnar på den. När jag lärde mig läsa några år senare så gick jag såklart till skivhyllan och läste genom alla skivkonvolut (utom de som var på det konstiga språket engelska). Då insåg jag att det inte alls var min stora idol som skrivit underverket..

..det var ju John Holm! Vem i %€%&# är nu det?!

En smärre chock för den sexåriga Gessle-fanatikern. Även om jag kanske kände mig lurad då så spelar det ingen roll idag. Gessle gör (i mina öron) en bättre version än originalet och Janne Bark brinner upp i det otroliga gitarrsolot på slutet. Ovädret som Bark sliter ur sig är en solklar fight mellan sommar och höst (hösten vinner på knock-out i slutet). Jag träffade Mr Bark i tonåren när han föreläste om musikindustrin för mig och några fjuniga tonåringar i Studiefrämjandets lokaler i Sydnärke. Jag satt tyst mest hela tiden och kunde knappt tro att det var sant att den där mannen som spelat in det där fantastiska solot (och dessutom hängt med Gessle!) stod framför mig. Mäktigt!

Nåväl. Ritualen ja. I kväll blåser det småspik ute, hösten är här för att stanna och fan vet om inte fiskaren är där ute, ensam med sitt garn. Sedan ‘83 så har jag gjort samma sak varje höst. I år blir det Spotify som hjälper mig. Nu ska jag lyssna på ”Den öde stranden”, minnas sommaren och mentalt förbereda mig för några månader av kyla och skitväder.

Här kan du göra samma sak. (Spotify länk.)

Mitt kärleksbarn tar med sig sommaren när hon far till stan..

Sedan 2002 har jag försökt hänga med i det mesta som Gemma Hayes släpper, men nyss hittade jag en fantastisk pärla som kom i somras och som jag missat totalt. Är inte detta helt fantastiskt? Nu är hösten här och det ska firas med lite äkta melankoli!

You ripped the smile off my face and fed it to the winter birds.

Idag har jag och min kära Fröken C höststädat (ja, det är höst nu) och jag har passat på att fixa och trixa lite med inredningen här hemma. Jag fick en väldigt speciell gåva av Kazakstan’s mysiga regim förra veckan och äntligen har jag hittat en hedersplats för min finfina medalj! Vi fick den som tack för en bra konsert tror jag. Det framgick inte. Skit samma, det är ju iallafall en riktigt fin och hederlig medalj! Hur ofta får man det? Mer medaljer åt folket! Alla blir glada av en medalj! Medaljer rocks.

Efter en hel del tjat och hårda förhandlingar här hemma så lyckades jag få in min ögonsten i ett skåp ovanför tv’n. Numera är det alltså ett medaljskåp. Flådigt värre!

Fint va?! Om ni undrar vad det är på sidorna av den fina medaljen så är det sojasås som jag fått av min gode vän Timelord. Gott som fan.

/Inredaren

I vanliga fall tycker jag att bloggar med dagboksinlägg typ ”Idag har jag tränat, det var jobbigt men skönt och nu ska jag äta godis och slappa med min älskade pojk/flickvän och sedan sova” är så *%/&#! ointressanta, men nu ska jag fan göra detsamma. Nu ska ni få!!

Går upp 13:30 efter en hektisk vecka med resor och gig. Telefonen ringer fem minuter senare med beskedet att det bokats bord på Enskede världshus för intag av brunch. Blir upplockad utanför dörren 20 min senare. Brunchen och sällskapet är världsklass. Vi åker vidare och fikar hemma hos våra vänner och går senare på konsert. Linda Ström med band är fantastiska och vi häller i oss några finöl. Träffar fler goda vänner. Nu blir det film hemma. Grym dag.

Tack och förlåt. Detta var sista gången jag låter er genomlida något liknande.

/Boring-Zwan