För några år sedan så köpte jag och min gode vän Wushu ett Nintendo Wii tillsammans. Tanken var att vi skulle slå ihjäl lite tid med ett tv-spel om vi fick tråkigt när vi var ute och spelade i skärgården. Vi skulle spendera en stor del av sommaren borta och tyckte att det var en kanonidé.. När sommaren var över så hade vi inte kopplat in det en enda gång och hypen lade sig ganska snabbt. Allt slutade med att jag tog över vårdnaden av vår vita lilla klump.

Det händer att vi försöker dra ihop grabbkvällar och använda det. Sist så tog det oss 40 minuter att få igång Guitar Hero för vi tryckte på fel startknapp hela tiden. När vi väl fick igång det så tvingades vi att spela urdåliga Metallica solon på plastinstrument som inte synkade ordentligt. Not cool.

Jag har aldrig gett upp hoppet utan hela tiden hoppats att det ska vända och bli sådär kul som det var när man var barn, lika intressant och spännande som när jag satt hos mina vänner och bara tittade på när de spelade Zelda III. En gång satt vi så länge att jag helt glömde av att gå på toaletten, så när mamma ringde och ville ha ett svar på när jag skulle komma hem kissade jag ner mig i mina kompisars kök. Det var tider det.

Fan vet om inte de gamla goda tiderna är tillbaka! Igår sparkade jag och Torkka igång ”The Beatles Rockband” här hemma och frågan är om det inte är det perfekta spelet för popnördar som mig? Att spela baslinjen i ”I saw her standing there” är oändligt många gånger roligare än att möta Tom Morello och hans tråkiga gitarr-onani i Guitar Hero. Spelet synkar också fint med plastinstrumenten! Äntligen! Jag är fortfarande sjuk och tänker spendera dagen i The Fab Four’s tecken..

Men denna gång tänker jag hålla tätt.

Edit: Det är inte bara jag som ger tummen upp..

På östfronten intet nytt. Jag är sjuk och låter som Bertil i Skrotnisse när jag försöker höja rösten.

Jag fick visst två dagar ledigt i och med att min röst la av i eftermiddags. Det är nog första gången någonsin som jag ställt in ett gig på grund av att stämbanden geggat ihop helt. Trist. Jag har jobbat i 10 dagar i sträck nu och kanske sa kroppen ifrån. Man är ju inte 29 längre.

Så nu sitter jag hemma och kurerar mig med finfina Finrexin (som jag för övrigt hoppas på att det dyker upp i Apoteken nu när de skall privatiseras) och kollar på Discovery. Jag tog en titt på Extreme Survival nyss. Bear Grylls sattes ner i ett gigantiskt träsk och skulle ta sig till civilisationen med livet i behåll. Jag vet inte hur länge det vadades i slam och gegga men Bear (tufft namn!) kämpade på och var stenhård/jänkarcool. När gör South Park en episod om killen? Kolla trailern. Det är ju nästan South Park-stil på voiceovern.

Visst Bear är en riktigt hårdkokt kille som gör detta för att skapa sk bra-tv, han lider och fightas med problem mitt ute i ödemarken. Men ärligt talat så det väl inte han som är den stora hjälten? Det måste ju vara kameramannen som släppar runt på all utrustning! Hoppas han har bra betalt. Han kan ju knappt bevisa att det var han som var med och filmade när han berättar om hans och Bears strapatser ute i världen väl hemma i puben..

Här sitter man och gnäller över rösten medans den där stackars kameramannen just nu säkert tvingas äta orm i någon öde regnskog för att överleva inspelningen av säsong fem. Fy skäms.

Gårdagens nattsudd visade sig bli en lång hyllning till Elvis Costello & Burt Bacharch’s album ”Painted from memory”. Ett enat gäng hyllade den 11 år gamla plattan som en av de bästa någonsin.

Jag minns när jag köpte den. 1999 så hade jag sett Costello framföra ”That day is done” på en tv-sänd minnesgala för Linda McCartney och blev nyfiken. Dagen efter gick jag till någon Mega-butik vid Brunnsparken i Göteborg och blev rekommenderad att inhandla just ”Painted from memory” av en överväldigad skivförsäljare som när köpet var över gav mig skivan i den lilla påsen likt den heliga graal.

Detta kan vara den skivan jag lyssnat mest på någonsin och ett tag fick jag skärpa till mig på allvar för att inte fastna i Costello’s extremt stora vibrato..

Bästa spår: I still have that other girl, This house is empty now & God give me strength.
”Painted from memory” – Spotify länk.

En bonus video där Costello & Bacharach skapar magi:
Anyone who had a heart – Sessions at West 54th

Denna lilla finurliga askkopp gjorde mig sällskap på mitt hotellrum i Ukraina i helgen. Ska man röka eller inte? Menar de att man kan röka, men egentligen inte får? Menar de att rökning är skadligt för hälsan men ”här har du en askkopp om du nu är så dum så att du gör det”?

Detta utrop fick jag göra till publiken vid tolvsnåret igår:

Man vet hur man inte ska bli.

Inglourious Basterds var lika bra som jag hade hoppats på. Christoph Waltz som badguy var otroligt underhållande. Alla lååånga, sköna dialoger á la Tarantino är där. SE! 4.5/5 Zwanar.

Sen att jag fick med mig två nya Nacho-Cheddar popcornkryddsburkar från bion var en stor bonus. Dagens mattips. (Mat?)

I morgon väntar en Ålandsbåt och fem dagar av covers och annat sjömansliv när jag hoppar in i det trevliga problembandet musikkollektivet White Toast. Skepp ohoj!