För ett par dagar sedan så bar det av till Ukraina med Arash. Jag har aldrig tidigare varit där och visste faktiskt inte vad man kunde förvänta sig men det visade sig att Ukraina hade planer för mig..

Vi steg upp i ottan för att ta ett sjukt tidigt plan och landade någon gång efter lunch. Jag hade sovit två timmar på natten innan så jag var helt sänkt och aningen bortkommen när vi klev ur planet på Kharkovs flygplats. Tulltjänstemännen i sina gigantiska rysshattar var småsura men släppte in oss utan problem. Jag yrade runt med mina gitarrer och glömde min väska inne på flygplatsen och fick gå in igen medans de andra väntade i bussen. Big mistake.

Väl inne igen så ser jag min väska omringad av några tullare. Jag ursäktar mig och rullar vidare med väskan men hör plötsligt en liten gäll röst säga ”-Mr Vandisvaaan, Mr Vandisvaaan..” Tredje gången så inser jag att det är mig som rösten vill tala med. Bakom mig står en ny tulltjänsteman iklädd någon bossigare version av de andra hattarnas uniformer. Han ler lite snett och ber mig på extremt skakig engelska, att plocka fram mina papper för en extra titt. Jag ger honom mina papper, han ögnar igenom informationen jag skrivit och han börjar skaka på huvudet. ”-Mr Vandisvaaan. Problem. Come here.” Mannen öppnar en liten trädörr och där visar sig en stor metalldörr som påminner om ingången till ett skyddsrum. Han gestikulerar att jag ska gå in och sätta mig på en stol som står innanför. Jag tvekar lite men känner samtidigt att det kanske inte är någon idé att säga emot. Han hade trots allt sjukt stor hatt, pistol och ett snett leende. Väl inne i det lilla rummet så sätter jag mig ner och mannen stänger den tunga dörren, reglar den (!) och vänder sig mot mig. Vid det här laget så börjar jag att bli lätt orolig. Mannen frågar om ”girlfriend”, ”why you here Mr Vandisvaaan” och vad fan jag menade med ”pleasure” som anledning för besöket i Ukraina. (Bobo, som varit där tidigare, sa åt mig att skriva det..) Jag försöker förklara, men han förstår inte ett dugg av vad jag säger. Ingenting går in. Efter några minuter av dubbel envägskommunikation så börjar mannen yra om ”children”. Jag fattar fortfarande ingenting men strax efter det så hostade han ur sig det som allt egentligen handlade om ”-Mr Vandisvaaan. Money.” Killen med pistolen ville ju såklart ha pengar.. ”-Money.” säger han igen och håller då handen för ögonen för att förklara att han då aldrig skulle ha sett mina felaktiga papper (som i själva verket var helt korrekta). Jag rotar runt i mina fickor och långt där nere så hittar jag till slut en knöglig femtiolapp & en tjuga. Jag ger dem till mannen som nu ler med hela munnen men självklart så återgår han direkt till sitt smala leende när han undrar vad fan det här är för money och att han vill ha hryvniasedlar och inga med Selma Lagerlöf på. Jag stammar snällt att jag inte hunnit växla ännu och att detta var värt runt 7€. Vid det här laget börjar Mr Vandisvaan bli svettig. Mannen granskar sedlarna igen, tittar på mig och efter en stunds betänketid så bestämmer han sig för att de får duga, skakar min hand, reglar upp dörren och sedan var det ”-Bye, bye Mr Vandisvaaan!” Bandit.

Men i slutändan så var det faktiskt värt 70:-!

På lördag åker vi till Ukraina igen och denna gång så har jag med mig rätt valuta för att snabbt och smidigt lösa eventuella problem i tullen..