Jag och Niklas turistade i Moskva häromdagen. Vi hade riktigt flyt i och med att vi hade två stycken guider med oss som tog oss runt till Röda torget, Kreml och andra sköna sevärdheter som jag länge velat kryssa av på listan.

På kvällen blev det utgång och vi hamnade bland annat på en sportbar för att titta på någon fotbollsmatch. Folk var glada och stämningen var på topp. En kraftigare man var lite väl glad i hatten och började sjunga ryska hits för full hals trots att det var riktigt städad stämning och inte så fasligt sent på natten.. Denna sköna ryss tog ganska mycket uppmärksamhet men ingen gjorde något åt det. Efter ett tag så drog han igång ett sällan skådat partytrick och tog helt sonika sin ölsejdel och krossade (!) den i sitt eget huvud. Glasbitar flyger all världens väg och folk börjar skruva lite på sig. En servitris kommer till vårt bord och ber de två kvinnorna som satt med oss att gå längre in i lokalen för här vankades det en eventuell ryssfight. Ryssen sjunger vidare och någon minut senare så festar han till det ytterligare med att göra om det sköna tricket på sig själv. Denna gång så blir det lite mer livat och någon annan ryss går till partyryssens bord för att säga honom några väl valda ord och de börjar att gorma på varann. Nu tycker vakterna (jo, de hade vakter) att det gått lite för långt och styr av det hela. Partytricksryssen börjar blöda kraftigt från huvudet så vakterna hjälper honom med någon trasa. Vid det här laget var man rätt säker på att killen skulle åka ut eller ta sig till ett sjukhus, men nej nej nej..

När vakterna snyggat till honom så går killen och inhandlar en ny öl och sjunger vidare!

Överservering existerar inte i Ryssarnas ordböcker. Punkt.

Ibland springer man ju in i folk som så fint kallas för kändisar. Jag tycker själv att det är lite väl hypat och glor inte ögonen ur mig när någon svensk skådespelare sippar i sig en latté på söder.

Men när jag igår hamnade några meter från Ukrainas president (jag fick fråga vem gubben var) och en minut senare går förbi Beyonce (!!) med sitt chick-band, då hajjar till och med jag till.

För ett par dagar sedan så bar det av till Ukraina med Arash. Jag har aldrig tidigare varit där och visste faktiskt inte vad man kunde förvänta sig men det visade sig att Ukraina hade planer för mig..

Vi steg upp i ottan för att ta ett sjukt tidigt plan och landade någon gång efter lunch. Jag hade sovit två timmar på natten innan så jag var helt sänkt och aningen bortkommen när vi klev ur planet på Kharkovs flygplats. Tulltjänstemännen i sina gigantiska rysshattar var småsura men släppte in oss utan problem. Jag yrade runt med mina gitarrer och glömde min väska inne på flygplatsen och fick gå in igen medans de andra väntade i bussen. Big mistake.

Väl inne igen så ser jag min väska omringad av några tullare. Jag ursäktar mig och rullar vidare med väskan men hör plötsligt en liten gäll röst säga ”-Mr Vandisvaaan, Mr Vandisvaaan..” Tredje gången så inser jag att det är mig som rösten vill tala med. Bakom mig står en ny tulltjänsteman iklädd någon bossigare version av de andra hattarnas uniformer. Han ler lite snett och ber mig på extremt skakig engelska, att plocka fram mina papper för en extra titt. Jag ger honom mina papper, han ögnar igenom informationen jag skrivit och han börjar skaka på huvudet. ”-Mr Vandisvaaan. Problem. Come here.” Mannen öppnar en liten trädörr och där visar sig en stor metalldörr som påminner om ingången till ett skyddsrum. Han gestikulerar att jag ska gå in och sätta mig på en stol som står innanför. Jag tvekar lite men känner samtidigt att det kanske inte är någon idé att säga emot. Han hade trots allt sjukt stor hatt, pistol och ett snett leende. Väl inne i det lilla rummet så sätter jag mig ner och mannen stänger den tunga dörren, reglar den (!) och vänder sig mot mig. Vid det här laget så börjar jag att bli lätt orolig. Mannen frågar om ”girlfriend”, ”why you here Mr Vandisvaaan” och vad fan jag menade med ”pleasure” som anledning för besöket i Ukraina. (Bobo, som varit där tidigare, sa åt mig att skriva det..) Jag försöker förklara, men han förstår inte ett dugg av vad jag säger. Ingenting går in. Efter några minuter av dubbel envägskommunikation så börjar mannen yra om ”children”. Jag fattar fortfarande ingenting men strax efter det så hostade han ur sig det som allt egentligen handlade om ”-Mr Vandisvaaan. Money.” Killen med pistolen ville ju såklart ha pengar.. ”-Money.” säger han igen och håller då handen för ögonen för att förklara att han då aldrig skulle ha sett mina felaktiga papper (som i själva verket var helt korrekta). Jag rotar runt i mina fickor och långt där nere så hittar jag till slut en knöglig femtiolapp & en tjuga. Jag ger dem till mannen som nu ler med hela munnen men självklart så återgår han direkt till sitt smala leende när han undrar vad fan det här är för money och att han vill ha hryvniasedlar och inga med Selma Lagerlöf på. Jag stammar snällt att jag inte hunnit växla ännu och att detta var värt runt 7€. Vid det här laget börjar Mr Vandisvaan bli svettig. Mannen granskar sedlarna igen, tittar på mig och efter en stunds betänketid så bestämmer han sig för att de får duga, skakar min hand, reglar upp dörren och sedan var det ”-Bye, bye Mr Vandisvaaan!” Bandit.

Men i slutändan så var det faktiskt värt 70:-!

På lördag åker vi till Ukraina igen och denna gång så har jag med mig rätt valuta för att snabbt och smidigt lösa eventuella problem i tullen..

Varför har man en blogg? Vem ska läsa och vem fan tror jag att jag är egentligen?

Jag har faktiskt varit sugen ett tag, redan för något år sedan, att dra igång en plats där jag kan få skriva av mig lite. Det stannade av lite då jag hade ett snack med en bekant som tyckte att det var divigt att ha en egen blogg och att hålla på att skriva om sig själv. I sann jantelag-anda så hängde jag på de tankarna och planerna lades på is. Men för några månader sedan så passerade jag 30års sträcket och med tiden så har det där prestigetänket sakta men säkert runnit ur mig. Jag vill ha en blogg. Jag kör.

Jag jobbar som frilansande musiker och springer in i lite roliga situationer då och då. Tanken är att denna plats ska vara för vänner och bekanta och jag har inga planer på att konkurrera med Rosing eller alla andra blondinbloggar.

Så Blondinbella: Du sitter säkert.

Snart.. Snart.